Rebecca's Place

keep calm and write it DOWN //

För några månader sedan såg jag att Michaela Forni hade köpt en väldigt fin skrivbok, från NK. Jag fyllde år strax därefter och önskade mig en shoppingdag på stan med mamma, moster & mormor. Sagt och gjort, någon vecka senare åkte vi in till stan för att hitta något till jordens mest kräsna och jobbiga tjej, typ. Denna skrivbok stod då på listan så vi gick in på NK och frågade efter den. Jag hade velat ha den i beige men en turkos bok med guldtext är himla fint, det med. Jag önskar bara att fler sidor hade blivit nerklottrade och mer känslor hade kommit ut. 

Eftersom att frukost inte är något som jag längre prioriterar åt jag lite lunch (i frukostform) när jag kom hem från skolan istället. Min skoldag idag vart väldigt kort, tyvärr. Och jag undrar, hur mycket känslor kan rymmas i en 174 cm lång tjej?

/

A couple of months ago I saw that Michaela Forni had bought this precious notebook, from NK. My birthday was a couple of days later so for my b-day I got a "shoppingday" with my mum, aunt & grandma. Said and done, a week later we headed towards the city to do some shopping. But, I'm quite handy once I go shopping since I never seme to find anything. But this notebook was something I really wanted so we went to Nk and asked for it. I wanted the ebige one, but a turqouise one with golden letters is quite fancy too. The only thing I wish, tho, is that I had written more in it. 

Since breakfast is something I no longer priority I had some lunch (breakfast) when I got home from school instead. My day in schoo lwas very short. And I wonder, how many feelings can fit into a 174 cm tall girl?

Jamie's // London

Att ställa om klockan när den ringer är en av dem bästa känslorna på morgonen. Den och den första zippen på kaffet, helst ska de då vara en soja-latte från Jamie's. Idag ställde jag endast om klockan, från nio till tio och därefter somnade jag om igen och vaknade halv 11. Så blir det när man är ledig och går och lägger sig alldeles försent och inte orkar bry sig om något. Idag åt jag popcorn till frukost, men smör och krydda på, och en Vitamin Well till det. Mina matvanor finns inte längre, men man kanske ska ta tag i det en ledig dag som denna. Hmm.. 

Något som jag har som uppgift idag är att skriva ett London- inlägg till er, och först ut kommer Recipease! Bilden ovan är en liten sneak- peak av vad som komma skall. Gillar ni retro inredning, Jamie Oliver, kaffe och matlagning är detta stället för er. Tro mig, helt klart värt ett besök om man befinner sig i London. Antingen för lite brunch, eller bara för en kaffe. Vad tycker ni om mitt första photoshop försök? 

Måndag, tisdag & onsdag //

Usch. Idag är de onsdag men jag önskade att jag kunde spola tillbaka tiden till förra veckan. Dels för att jag var i London, men också för att saker inte gjorde lika ont då. Jag började veckan på ett dåligt sätt. Igår vart det ännu sämre och idag vart de sämst. Och jag undrar, när botten är nådd, hur lång tid tar de innan man kommer till toppen då? Något jag också undrar är vart människors sympati och medkänsla över. Vet man att någon inte mår jätte, jätte bra, väljer man då att såra den ännu mer? SÅKLART inte. Av tidigare erfarenhet har jag lärt mig att skriva om saker som händer mig privat inte kommer att hjälpa, inte när andra personer är inblandade. Ikväll däremot kommer ett inlägg om känslor upp. Med blandade känslor kommer jag publicera de, vet jag. 

Jag började dagen med sovmorgon, och då menar jag en riktig sovmorgon. Till 9.08, och 20 minuter senare satt jag i bilen påväg till skolan, och då hade jag hunnit sminka mig och köra en take- away mugg med te, samt klätt på mig. En klasskompis kom hem från New York igår så jag frågae henne massor om "Staden som aldrig sover" och hon svarade att hon aldrig varit med om något liknande. När jag en dag åker dit kommer jag ta till mig hennes "turisttips" och bland annat besöka någon berömd trappa som är med i alla filmer jag inte har sett (?!?!?!), strosa genom China Town och Little Italy, åka till Woodbury outlet och gå på Times Square at midnight. Och gå från Frihetsgudinnan upp mot staden igen. Visst är jag avis, men jag vet att jag en gång i livet kommer besöka den staden också. 

Eftersom att jag inte prioriterade frukosten imorse var jag jätte trött och hungrig när jag kom hem så jag gjorde mig lite fruktsallad, en kopp te med varm oboy och marshmallows och värmde en crossiant i ugnen, dessvärre sa min mage stopp efter en halv crossiant och en halv kopp oboy, vem slänger ens mat? Ikväll ska jag skriva en lista på saker som jag verkligen, verkligen måste göra, bland annat inlämningar och städning av rummet. Har ni tips på vad man gör när man inte orkar göra något men ändå har en 5 meter hög, hög av saker man borde börja beta av? 

De känns inte längre som att man reser

Ångesten blir bara större och större och de kryper under skinnet på mig. Jag vet inte vad som är fel. För en vecka sedan var jag i London. Där jag hör hemma. Där jag kan tunnelbanan, där jag vet den bästa shoppingen, där jag hittar till olika mysiga cafeer, där de känns som att jag bor, men där jag ändå bara är på besök. Vet ni hur ont de gör att älska något så himla mycket men ändå å är det på något sätt oåtkomligt? Nästa gång jag åker till London blir i Maj, sen så blir de inga fler gånger innan September då jag äntligen kommer att få kalla de min hemstad. Då flyttar jag. Förhoppningsvis kommer jag att trivas bättre än aldrig, men de kan ju också vara så att London bara passar mig som en weekend- stad, liksom. 

 Ibland känns de nästan inte som att jag åker bort för att få semester, utan för att silippa allt här hemma. Jag njuter såklart oerhört mycket av att vara borta, men de känns som att jag åker bort bara för att åka bort, om ni förstår vad jag menar. Meningen med att åka bort är att slippa saker och att lämna lite saker bakom sig för ett kort tag. Man kanske glömmer bort den riktiga meningen med resan. Det blir mer en "slippa- undan" resa, typ. Känner ni så? 

Monday mornings // London TB

Eftersom jag gick upp så sent gjorde jag en sallad till brunch med mammas hemmagjorda bröd på sidan // Since I got up really late I made a salad for brunch with mums homemade bread on the side

Måndag. Om jag kunde spola tillbaka tiden 1 vecka finns det inget jag hellre gjort. För en vecka sedan var jag i London och levde lite, ganska mycket. Om några timmar så var jag en designer väska rikare, några tusen fattigare men flera leenden gladare. De sägs att lycka inte kan köpas för pengar, men de tror jag inte på. Nu, en vecka efter de sitter jag i sängen och har längtat efter att få skriva flera blogg inlägg. Har flera recept jag bör lägga upp som jag vet att ni kommer älska, och lite London tips! 

Idag sov jag riktigt bra, somnade med bra musik i öronen igår. Har ni någonsin testad de? Vet ni hur mysigt de är, dör. Idag har jag flera saker som ska göras, bland annat skriva en planering inför veckan med saker jag måste göra/ måste börja på. Tex skoluppgifter, uppackning, osv osv. Jag måste bli mycket bättre på att ta tag i saker så att dem verkligen blir gjorda, så att varje vecka skriva upp saker som behöver göras tror jag funkar för mig. Vad har ni för planer för veckan?

/

Monday. Throwback to last Monday when I was in London. I bought a new designer bag and had the best latte at Recipease. And today I'm just sitting in my bed preparing blogposts for you. And they say hapiness can not be bought, I guess they're wrong. I slept really good this night, I fell asleep with music in my ears, ahve you ever? It's the best. I have so much things to do today I don't even know what to begin with. What are your plans for the week?

"Hur mår du?" //

"Vad handlar det egentligen om Rebecca? Hur mår du?" 

Denna fråga kom i ett mail från min lärare, häromdagen. Vi är inte överens om saker och ting och hon ville prata med mig utanför klassrummet i onsdags. Diskussionen slutade med att jag gick (sprang) därifrån in i klassrummet och slet åt mig min väska och jacka för att lämna skolan. Jag orkade inte mer. Och efter detta så mailade hon mig, och skrev detta bland annat. 

Jag började gråta. Tårarna strömmade ner för mina kinder och jag satt vid köksbordet och hulkade. Jag orkar inte längre. Jag vill inte och jag bryr mig inte. London var bra för mig, jag behövde komma bort, och glömma bort allt som väntade för ett tag innan livet började igen. Jag lovade mig själv att 2015 skulle bli ett bra år, men de har börjat annat än bra. Jag försöker ha en positiv inställning på bloggen och på instagram men det går inte. Jag orkar inte och jag bryr mig inte.

"Jag vill bara ligga i sängen, med täcket över huvudet och kolla på Grey's Anatomy hela dagen, hela natten och inte behöva göra något annat. Inte behöva tänka och bry mig om något. De känns som att någon, bokstavligt talat, hoppar på mitt bröst hela tiden. De gör fysiskt ont i hela mitt hjärta, hela tiden. Som svar på frågan om hur jag mår, typ. "

Så skrev jag till min lärare. Något jag aldrig har sagt till någon förut. Jag ville att hon skulle veta men även ha förståelse för varför jag kanske (förmodligen) kommer att bryta ihop på vårat möte på tisdag. Har ni någon gång haft ont i hjärtat? De känns som att någon slår och bankar, hjärtat bultar hårdare och man kan inte andas. Så känns det. Jag ville kunna sätta ord på mina känslor men det är väldigt svårt. Jag ville egentligen skriva en novell till henne om hur jag känner, men detta sammanfattar de mesta tycker jag. Jag vet inte varför jag känner såhär, men jag vet att ingen ska behöva göra det, aldrig någonsin. Ångest finns i alla former och kommer alltid att finnas där, man kan aldrig få bort den helt. MEN, de man kan göra är att ta kontroll över den, som är lättare sagt än gjort.

Hur kommer det sig att man är proppad med känslor men ändå känner sig så tom? Vet ni?